Ett år utav saknad

Aldrig förr har jag känt en såhär enorm saknad såhär länge.
Efter maj i fjol hade jag en period då jag skulle börja vänja mig att leva utan min älskade morfar som efter en tids kamp mot cancern tillslut somnade in med några ur familjen närvarande. Jag har lättare accepterat min morfars öde eftersom det var liksom väntat, man var förberedd men ändå inte. Och att man var med i just det ögonblicket har gjort det hela så mycket lättare på något sätt.

Idag har det gått ett år sedan man hittade min pappa. Efter ett samtal från en anonym granne om en obehaglig doft kom man in i pappas lägenhet och hittade honom. Vi hade inte haft kontakt sedan den 15e november. Vi trodde alla att det var en vanlig period för honom som han så ofta hade. Då brukade ingen höra från homom på ibland flera veckor.
Men när jag tänker tillbaka så var det något speciellt med just denna gången. Tror att flera av oss inombords kände att något inte stod rätt till, även om vi ville tro att det var "det vanliga".

Imorgon är det ett år sedan min storebror kom in och handlade på Konsum för att sedan komma in igen och säga att någon som nyss ringt honom ville prata med mig.
Minns att jag fick telefonen och han sa "Det är om far", och jag frågade "Är han död?". Svaret var "Ja, men ta det nu lugnt". Jag tog telefonen och sprang ut på lagret, skakade och grät.
Pratade en stund med polisen, och svarade på lite frågor.
Resten av dagen spenderades med att ringa runt och berätta om de tråkiga nyheterna. Följde med min bror hem till hans mamma (som jag för övrigt träffade på jobb idag, längesen och jätteroligt!) och sedan hem en stund till honom. Allt kom nu att vändas upp och ner.

Har levt utan min pappa i ett helt år. Ett helt JÄVLA år... det har varit och är ett rent helvete. Kan inte sluta tänka på honom, jag hör hans röst med jämna mellanrum. Jag saknar honom så in i... Tots allt han gjort och sagt (och jag sagt) så betydde han otroligt mycket för mig, min älskade pappa. Honom kunde man få ett par kloka råd ifrån om han märkte att man var orolig för något eller liknande. Hans skratt när han var på sånt humör var underbart, man mådde själv så bra. Tyvärr blev han utvald att leva det liv han fick göra, och sluta på det sättet han gjorde.

Allt jag vill är att få prata med honom en sista gång och säga hur mycket han betyder för mig. Snälla, får jag? Blir helt knäpp av att det inte går...

Du är saknad <3