Ett år utav saknad

Aldrig förr har jag känt en såhär enorm saknad såhär länge.
Efter maj i fjol hade jag en period då jag skulle börja vänja mig att leva utan min älskade morfar som efter en tids kamp mot cancern tillslut somnade in med några ur familjen närvarande. Jag har lättare accepterat min morfars öde eftersom det var liksom väntat, man var förberedd men ändå inte. Och att man var med i just det ögonblicket har gjort det hela så mycket lättare på något sätt.

Idag har det gått ett år sedan man hittade min pappa. Efter ett samtal från en anonym granne om en obehaglig doft kom man in i pappas lägenhet och hittade honom. Vi hade inte haft kontakt sedan den 15e november. Vi trodde alla att det var en vanlig period för honom som han så ofta hade. Då brukade ingen höra från homom på ibland flera veckor.
Men när jag tänker tillbaka så var det något speciellt med just denna gången. Tror att flera av oss inombords kände att något inte stod rätt till, även om vi ville tro att det var "det vanliga".

Imorgon är det ett år sedan min storebror kom in och handlade på Konsum för att sedan komma in igen och säga att någon som nyss ringt honom ville prata med mig.
Minns att jag fick telefonen och han sa "Det är om far", och jag frågade "Är han död?". Svaret var "Ja, men ta det nu lugnt". Jag tog telefonen och sprang ut på lagret, skakade och grät.
Pratade en stund med polisen, och svarade på lite frågor.
Resten av dagen spenderades med att ringa runt och berätta om de tråkiga nyheterna. Följde med min bror hem till hans mamma (som jag för övrigt träffade på jobb idag, längesen och jätteroligt!) och sedan hem en stund till honom. Allt kom nu att vändas upp och ner.

Har levt utan min pappa i ett helt år. Ett helt JÄVLA år... det har varit och är ett rent helvete. Kan inte sluta tänka på honom, jag hör hans röst med jämna mellanrum. Jag saknar honom så in i... Tots allt han gjort och sagt (och jag sagt) så betydde han otroligt mycket för mig, min älskade pappa. Honom kunde man få ett par kloka råd ifrån om han märkte att man var orolig för något eller liknande. Hans skratt när han var på sånt humör var underbart, man mådde själv så bra. Tyvärr blev han utvald att leva det liv han fick göra, och sluta på det sättet han gjorde.

Allt jag vill är att få prata med honom en sista gång och säga hur mycket han betyder för mig. Snälla, får jag? Blir helt knäpp av att det inte går...

Du är saknad <3

What a helg

Har för ovanlighetens skull haft en väldigt bra helg.
Den inleddes med ett arbetspass på 12 timmar i fredags. Jag ljuger om jag säger att jag var pigg, för det var jag inte. Haha. Men trivs man så bra som man gör så klarar man av allt.
Skyndade iallafall hem och gjorde mig lite i ordning. Skulle efter inte så lång tid hämta upp några arbetskamrater för att åka ner i stan. Gick runt halva kvarteret för att inse att jag bara skulle till huset sidanom mitt haha.
Vi alla möttes upp utanför Basilika där vi skulle äta lite. Jag valde någon fläskfilé i gul currysås som jag brukar äta och som var jättegott. Nallade faktiskt även lite friterat från en annan tallrik.

Efter maten bar det av först till SIr Henrys och sedan Tycho.
Jag vill bara säg att jag hade väldigt trevligt och roligt med dessa härliga människor. Ser redan fram emot nästa gång! Och fler gånger lär det bli.

Och igår var jag bjuden på middag hemma hos mamma. Det var väl också trevligt och gott. Blev lite trött mot slutet och åkte hem. Men väl hemma hade jag jättetråkigt...i vanlig ordning. Satt och pratade lite med Summe på chatten och vips så körde jag hem till henne.
Satt och pratade och hade roligt!

Så med andra ord hade jag en mycket bra helg! Fler såna tack.

Må gott.