En ny period av nedstämdhet verkar ha drabbat mig. Tänkte skriva ett sånt "tyck synd om mig inlägg", fastän jag inte vill att man ska göra det...För själv gör jag det inte.
Dom senaste månaderna har man haft en del kring sig. Pratar förstås om allt som rört pappa. Jag har på sistone sagt att jag inte vill veta av honom, att jag hatar honom för allt han gjort. Jag har till och med önskat att han inte funnits längre för det skulle bli så skönt. Nu kan jag inte annat än att undra hur fan man kan önska en sån sak?
Sedan den 7e december har jag burit en sorg inom mig som inte velat släppa taget. Sorgen efter min pappa. Sorgen att ha förlorat någon som trots allt betytt enormt mycket för mig, som jag vetat man kunnat prata med om precis allt. Någon som kommit med kloka råd och ord när man haft det jobbigt.
Blev så glad alla gånger du svarade och var pigg och glad, detta kunde göra mina dagar så mycket lättare. Jag känner fortfarande ett enorm behov av att få ringa dig, få prata med dig, få höra din röst. Men detta är något jag får inse inte är möjligt längre.
Jag behöver någon att prata med. Någon som lyssnar. Nu finns inte du längre och jag vet inte vad jag ska göra.
Sista gången jag träffade dig var när jag kom åkandes förbi då vi skulle köpa något att äta under målningen av mitt vardagsrum.
Sista gången jag pratade med dig var du dålig och hostade något enormt. Det blev bara ett kort samtal, men jag kunde inte sluta tänka på att du var dålig.
Bara några dagar senare somnade du in, för alltid. Jag saknar dig så jävla mycket så jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver min pappa, jag vill veta att han finns där.
På onsdag ska vi sänka ner urnan med det som en gång varit du. Din sista vila kommer du få sidanom din pappa.
Vila i frid, min älskade pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar